mamma.

you will never walk alone.
your hand is my hand
the heartbeat of yours, it's my favorite tune.
you will always be safe in the room of my heart.



jag trodde aldrig att jag skulle gå ensam imot min egna familj men vart hittar jag ett stöd?
vart hittar jag någon som står på min sida som kan göra skillnad i allt?
jag vet att min älskade finns där lika mycket som han gjorde igår när allt bara föll ihop men han kan förändra lika mycket som jag dvs ingenting.
men att ha honom vid min sida gör att jag orkar kämpa för detta och verkligen bry mig även om det mentala faller ihop och tårarna bara rinner längst kinderna utan slut.
han är GULD värd i allt han gör och jag hoppas att han inser hur mycket jag menar det när jag säger
jag älskar dig- nu och föralltid.

jag gjorde tog ett stort steg igår från att vara tonåring till att bli vuxen, jag sa hej då till min mamma, inte för att jag mognat och kan ta ansvar över mig själv utan för att hon inte klarar av att leva livet som en vuxen och hon gjorde ett stort val i livet genom att välja bort mig  i hennes liv.
Jag kommer alltid älska henne oavsett om hon finns där eller inte, hon är fortfarande min mamma, jag önskar bara att hon inte hade valt att skaffa mig för just nu hade jag hellre inte existerat än att gå igenom detta, jag har aldrig varit personen som har önskat att faktiskt dö men i detta så önskar jag innerligt att jag bara kunde försvinna och inte genomlida allt och få mitt hjärta krossat till miljoner bitar.

det enda som kan göra allt detta värre är om Andreas skulle ge upp och vända ryggen och gå därifrån.. samtidigt kan jag inte tvinga honom att älska mig lika mycket som jag älskar honom jag kan bara hoppas på att det han säger stämmer och att han säger till innan han vänder sig om, om han måste det.

jag har inget att säga just nu förutom att detta är nog mitt MEN i livet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0