Denna dagen för exakt nitton år sedan
föddes jag..
Idag fyller jag 19 år och det känns ganska overkligt, vart har tiden tagit vägen?
det kändes som att det var igår som jag fyllde tio och pappa åkte iväg mitt när vi skulle äta och sjunga.
Han lämnade mig för att sätta sig i bilen och köra upp till sin sambo som precis hade förlöst min halv lillebror fyra dagar tidigare.
Hon kände sig ensam och behövde hans sällskap trots min stora dag.
När man var liten var det bara tre dagar som betydde något för en det var julafton, dagen man fick gå på Liseberg och sin födelsedag, att äta tårta och ha trevligt tillsammans var inte det man längtade efter den dagen, utan det var present öppningen såklart, alla nya Barbie dockor man fick och plast hästar i olika färger med glitter i håret.
Min present var att min pappa gjorde ett val som krossade hela mig..
Idag tänker jag att, visst pappa stack men han älskar mig fortfarande men bara inte lika mycket som han älskar sin sambo vilket jag inte kan acceptera, därför har han ingen större plats i mitt liv eller hjärta, visst han kommer alltid att vara min pappa oavsett vad som än händer men ingen som jag värderar högre än mina vänner.
Att min mor gör dåliga beslut är inte någon nyhet men att hon alltid tar mig och min syster i första hand är något jag rent utav kräver från henne och hon brukar lyssna på det.
Ibland så kan hon driva mig till vansinne och ibland kan hon få mig så medkänslig och gråtandes men vad gör det när det enda som man aldrig kan tvivla på hos henne är hennes villkorslösa kärlek till mig och min lillasyster och storebror. hon är inte bara min mamma utan hon är en utav mina bästa vänner och även min förebild.
Jag kommer alltid att värdera dig högst av alla.
Nu sitter jag här och undrar vart mina år har tagit vägen och vad som väntar mig här näst.
Drömmen om barn och hus och hund är långa mil bort, men tanken om att bo med mitt hjärta känns som en självklar del och att vakna upp bredvid honom varje dag i resten av mitt liv är något som får mina tårar att rinna längst kinderna för du betyder allt älskling, du är det jag behöver varje morgon för att slå upp mina ögon och ta ett djupt andetag och ta tag i min vardag.
detta får räcka för i år och nästa år så är det enda jag kan hoppas på är att en kattbebis finns i mitt hem för allt annat har jag redan.
Idag fyller jag 19 år och det känns ganska overkligt, vart har tiden tagit vägen?
det kändes som att det var igår som jag fyllde tio och pappa åkte iväg mitt när vi skulle äta och sjunga.
Han lämnade mig för att sätta sig i bilen och köra upp till sin sambo som precis hade förlöst min halv lillebror fyra dagar tidigare.
Hon kände sig ensam och behövde hans sällskap trots min stora dag.
När man var liten var det bara tre dagar som betydde något för en det var julafton, dagen man fick gå på Liseberg och sin födelsedag, att äta tårta och ha trevligt tillsammans var inte det man längtade efter den dagen, utan det var present öppningen såklart, alla nya Barbie dockor man fick och plast hästar i olika färger med glitter i håret.
Min present var att min pappa gjorde ett val som krossade hela mig..
Idag tänker jag att, visst pappa stack men han älskar mig fortfarande men bara inte lika mycket som han älskar sin sambo vilket jag inte kan acceptera, därför har han ingen större plats i mitt liv eller hjärta, visst han kommer alltid att vara min pappa oavsett vad som än händer men ingen som jag värderar högre än mina vänner.
Att min mor gör dåliga beslut är inte någon nyhet men att hon alltid tar mig och min syster i första hand är något jag rent utav kräver från henne och hon brukar lyssna på det.
Ibland så kan hon driva mig till vansinne och ibland kan hon få mig så medkänslig och gråtandes men vad gör det när det enda som man aldrig kan tvivla på hos henne är hennes villkorslösa kärlek till mig och min lillasyster och storebror. hon är inte bara min mamma utan hon är en utav mina bästa vänner och även min förebild.
Jag kommer alltid att värdera dig högst av alla.
Nu sitter jag här och undrar vart mina år har tagit vägen och vad som väntar mig här näst.
Drömmen om barn och hus och hund är långa mil bort, men tanken om att bo med mitt hjärta känns som en självklar del och att vakna upp bredvid honom varje dag i resten av mitt liv är något som får mina tårar att rinna längst kinderna för du betyder allt älskling, du är det jag behöver varje morgon för att slå upp mina ögon och ta ett djupt andetag och ta tag i min vardag.
detta får räcka för i år och nästa år så är det enda jag kan hoppas på är att en kattbebis finns i mitt hem för allt annat har jag redan.
Kommentarer
Trackback
